DAPM

Igår kväll var jag starkt motiverad av att plugga körkort inför uppskrivningen på måndag. Dessutom hade jag fått i uppgift att samla ihop bilder som jag skulle ta med mig till skolan för att välja ut några till en utställning som vi kommer att ha på lördag. Jag hade planerat att jag skulle göra dessa grejer direkt efter att jag kommit hem från skolan!
   Men så ringer en kompis till mig och frågade om jag kunde hjälpa honom med hans samhällskunskapsläxa. Jag visste att han inte var någon hejare på det ämnet, och ingen i hans återstående umgängeskrets kunde sådant heller. Han sa att han hade gett upp tusen gånger och att han inte skulle kunna lämna in den om inte jag hjälpte honom.
    Jag förstod att han ringde mig för att han liteade på att jag kunde hjälpa honom, det kändes också lite skamligt när jag tänkte tanken att jag inte skulle ha hjälpt honom, och han skulle inte lämna in sin läxa. Solidarisk som jag var lät jag honom komma hem till mig så att jag kunde hjälpa honom med hans läxa. Jag ville inte göra det allt för komplicerat för honom så jag försökte lyssna på honom och få honom att förstå vad frågorna innebar.
   Efteråt när vi var klara tackade han så mycket för hjälpen och jag kunde känna mig nöjd över att han gjorde det han skulle få gjort, med min hjälp. Men jag grubblade fortfarande över de planer som jag redan hade planerat. Så jag gjorde klart bilderna på min laptop medan jag låg i sängen, och läste några sidor i körkortsboken. Jag kände att jag hann med det jag skulle, samtidigt som jag hjälpte en kompis. Dagen kunde inte ha blivit mycket bättre än så, eftersom jag visste att jag gjorde en insats för samhället. Det kanske inte är så svårt att vara en samhällshjälte, kanske inte i stor skala som Olof Palme, men att man hjälper de medborgare i ens närhet med de problem de har gör att man känner sig nöjd med sininsats.
   Ett tips till läsarna: Om du kan hjälpa till med läxor, gör det! Om du vill vara en samhällshjälte så är det inte så svårt!

Du ska måla din egen färg, och på din himmel ska det skrivas att du kan. Vem vet, det kanske är just du som bär på sanningen som de andra inte har velat lyssna på. Din sanning verkar inte stämma överens med den sanning som luktar matos i dina näsborrar, den som du måste ställa dig i ledet för.
   Vi är inga egoistiska individer bara för att vi väljer att ställa oss i vårat eget led, vi sitter ändå i samma båt. Det är lite som att tävla i simning: det skulle inte fungera om alla simmade i samma bana, för att det ska fungera måste man simma i varsin bana, vi simmar ändå åt samma håll!
   Men ändå finns det de som vill att vi ska simma i samma simbana för att det känns tryggast och man kan hålla koll på varandra. De inser inte att det skulle bli väldigt trångt om alla ska samsas om hur alla ska få plats. De som trotsar att simma där blir utstötta och retade. Men jag har mera plats hos mig och kan ta mina egna simtag utan att jag stöter i någon annan!
  
Vi fyller alla en funktion i alla möjliga grupper vi deltar i, i alla uppgifter i utsätter oss för och i vårt eget tänkande. Vi är med och formar världen som den ser ut idag, tack vare att vi är individer och vill utveckla oss själva. Världen utvecklas i takt med oss, inte tvärtom som många kanske kan tänka. Den är allas världar sammankopplade, vi lever i våra egna världar liksom. Därför är det viktigt att man trivs med sig själv utan att andra ska bestämma åt en.
   Det är rätt konstigt när man tänker på det, att åtta (eller kanske fler) världar simmar samtidigt i en bassäng när de tävlar. Och flera tusen världar tittar på live medan de simmar, och ännu fler tusen världar tittar på de från tv:n. 
   I min värld kan jag måla med vilka färger jag vill, ingen ska väl fan bry sig hur jag inreder den. Men jag är öppen för förslag och låter andra komma in i min värld och ändra inredningen, men bara om jag får vara med och godkänna den, också ska det kännas rätt. Så länge det känns rätt är jag nöjd, bara jag inte låter min lycka gå ut över någon annans.