DAPM

Jag hade in första spelning på skolan fik igår, jag spelade gitarr och sjöng själv på scenen vilken kan verka duktigt och vågat. Jag spelade "59th street bridge song"-Simon och Graffe, "Kom änglar"-Lars Winnerbäck, "Ett sällsynt exemplar-LW och "Hjärter Dams sista sång"-LW. Jag hade sett tidigare när de som läser musiklinjerna på skolan spelat på skolan olika arenor för musikframträdanden, och till slut växte en stark lust och avundsjuka inom mig som till slut resulterade i att jag anmälde mig till att få spela vid nästa musikkafé. 
   Folk kom från höger och vänster och frågade mig om vad jag skulle spela och om hur jag hade tänkt lägga upp det hela. Men jag svarade bara: "Det blir en suprise". Inte för att jag ville vara otrevlig, men jag vill inte att folk ska veta vad som komma skall, och vara medvetna om i förväg vad kommer att spela mm. Jag tycker att det ska vara en överaskning, det är då som "aha-upplevelsen" bli som klarast. Fast de i in korridor på mitt internat fick ändå reda på låtarna eftersom jag mestadels övade i mitt rum. Folk sade (från mitt internat) att jag spelade bra, och efter att jag hade spelat igår kom också folk från höger och vänster och berömde mig för vad jag hade gjort.
   Jag är en såndär person som inte klarar av att ta emot så mycket beröm, till slut vill jag bara vara enssamvarg och reflektera med mig själv vad jag har gett mig in på. Det är klart att jag inte vill höra en massa personer som kritiserar mitt framträdande och säger hur dålig jag var, men jag har svårt att själv förstå det de säger till mig, att jag spelade jättebra, att jag var suverän, att jag var mig själv mm. Jag tror det kan bero på mitt dåliga självförtroende, att jag inte riktigt kan säga till mig själv: "Jag är bra". Det skulle kunna vara ett "jantelags-omen" som spökar i min hjärna, jag kanske ska komma på en trollformel som gör att det försvinner, och den lyder: Spela, spela och spela. Det är då jag kan vara mig själv, jag älskar musik så mycket att jag vill vara en del av den, att förmedla en känsla eller ett budskap till de jag spelar för att jag är jag, kritisera mig inte för det. 
   Men det kändes fel på något sätt av mig att spela själv, jag är tydligen lite av en ensamvarg som helst vill framföra mina låtar och spelsätt för att det känns säkrast. Dessutom har jag ingen jag kan reflektera med om vad jag gör för fel eller får förslag från någon annan om hur det ska låta, jag sitter ensam där på scenen och har ingen direkt trygghet till någon annan än mig själv. Men jag provsmakade bara nog på hur upplevelsen är att spela på en scen där i pricip alla från skolan tittar på mig. Nästa gång ska jag ta kontakt med deras musiklärare eller eleverna själva och se om vi kan koka ihop något.  

Mina egna reflektioner fick mig att stanna upp i vakenhet när jag försökte sova igår kväll, jag somnade vid 2 och kände mig oförmögen att hänga med på lektionerna på morgonen. Till slut blev det för mycket, jag gick och lade mig i en timme eller två, och missade större delen av swahili-lektionen. Det är mýcket svårt kring det språket som man måste hålla koll på, och det kändes som att jag hade skapat ett nytt omen: "Swahili-omen". Detta omen fick mig att inte åka på Matte C-lektionen på Frösön, utan jag gick istället på körlektionen. Efter det märkte jag ännu en gång att musik är min grej. Men då hade jag skapat ett till omen: "Matte-C-omen". Jag hatar egentligen matte C, men känner mig ändå tvungen för framtida studier, allmänbildning och för att jag inte ska bli allt för fast på skolan.
   Som ni kanske märkt bär jag på massor av omen, "jag får liksom ingen ordning på mitt liv". Men vi får se om jag lyckas ordna upp allt så att mina omen försvinner. Även om musiken skapade "Matte-C-omenet", känner jag ändå inte att jag på något sätt har något förakt till det, jag kan alltid luta mig tillbaks till den, det är där jag känner mig trygg och hör hemma!