Verklighetens folk, vad menas med det?
Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand. Verklighetens folk har självklart ideologiska uppfattningar, men skriver inte nödvändigtvis andra på näsan hur de ska göra och tycka eller tycker att alla åsikter ska resultera i en ny lagreglering, ett nytt förbud eller ett nytt styrande bidrag.
Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas, men blir förskräckta när politiker vill ta till lagstiftning för att ändra deras livsstil."
Okej, för det första: De människor som står i motsats till de kriterier som "verklighetens folk" innefattar, är inte de verkliga, finns de inte?
För det andra: Vänstern vill definitivt inte lägga sig i och bestämma över folks liv eller över vad folk ska göra och tycka. Vänster tycker att det ä okej med familj, arbete, semester och fredagsmys. Vänstern vill inte sätta upp förtryckande strukturer och verka diktatorisk genom att sätta på ideologiskt korrekta glasögon på varje människa.
Kristdemokraterna verkar ha glömt bort vad politik handlar om. De har tydligen glömt bort att det handlar om att hjälpa (inte bestämma över) människor att ha ett värdigt liv och att ge möjligheter för olika vägval. Det handlar inte om att det bara finns en enda sann tro eler ideologi, utan att man faktiskt själv väljer och kan tycka hur ett samhälle ska se ut, att få vara med och påverka. Det finns ingen anledning att lägga sig i andra människors liv, annars vore det oetiskt, därför tycker jag att Kristdemokraterna borde tänka över sina argument där de påstår att vänstern verkar diktatoriskt.
Där skulle jag vilja säga att Kristdemokraterna berättar sin egen historia (de har bara bytt namn på vem syndaren är). Det är snarare de och de andra allianspartierna som har sett till att folk inte kan ha sitt fredagsmys, ta semester eller umgås med sin familj, utan har sett till att arbetet i sig är viktigare än den som utför det. De som har fått mest höjningar i fackföreningsavgifter är de med lågavlönade arbeten, måga av de måste hoppa av eftersom pengarna räcker inte runt, och då finns det ingen som kan backa upp de när arbetsgivaren behandlar de som skit (snacka om att göra ett val som ett resultat av förtryckande strukturer).
Såhär har det sett ut nu under fyra års tid. Kristdemokraterna fortsätter verka folkliga och anklagar vänstern för att vara raka motsatsen. Men det är just tack vare vänstern (framförallt Socialdemokraterna) som har byggt upp en stark fackföreningsrörelse, trygga socialförsäkringar för alla, en "svensk modell" som andra länder verkligen ser upp till. Det är just att vi är Tillsammans (visst är det ett vackert ord?), att vi kan känna oss trygga med att ha varandra, det är sådant som Sverige borde genomsyras av. Men det vill alliansen sätta käppar i hjulet på, de vill att Sverige ska bli ett mer individualistiskt land där plånboken säger allt. Och jag som alltid har fått lära mig att man inte ska skryta om hur mycket man tjänar. Jag ska göra allt jag kan för att se till att kollektivismen segrar, jag vill inte leva i ett samhälle där vi segregerar människor, skapar klyftor och ser på de välbärgade som de normala och verkliga, medan de andra hamnar i skymundan där ingen kan höra de skrika. Verklighetens folk innefattar alla!
Mer om Kristdemokraternas syn på "Verklighetens folk" kan man läsa om på länken:
http://www.kristdemokraterna.se/artiklar/Verklighetensfolkfragorochsvar.aspx
Hemma efter en vecka i Strömstad
Vårat camp var bäst, fast egentligen har inget annat att jämföra med. Men vi hade en massa folk där varje kväll för att vi hade det så mysigt och alla var så trevliga och glada. Vi byggde en vallgrav och satte upp ett staket för att hålla fienden borta, men också för att avleda egnvattnet. Det kom till användning, men ändå så fick vi in vatten och då grävde vi ännu mera för att avleda mer vatten. Det kan man säga är höjden av hur ambitiösa vi var, att vi hade bra sammanhållning, bra produktivitet, snabbtänkta och definitivt inte lata. Jag blev så glad och stolt att jag nästan började gråta. "Det hade kunnat varit väre", sa någon, och det är sant: en del saker vi är med om kunde faktiskt ha slutat värre. Man ska inte tro att världen går under för att det regnar eller att fötterna blir blöta (det löser sig i slutändan).
Jag kommer ha svårt att glömma när vi stod och väntade på när Timbuktu skulle spela i Strömstad. Vi kom på en egen kampramsa som lyder: "Vad behöver Jämtland: sprit, snus och ny regering". Och när soundcheckarna kom ut skrev vi: "Soundcheck (klapp, klapp, klapp), Stämmer gitarren och Han stämmer basen). När man är uttråkad kan många kreativa saker uppkomma, det gillar jag!
Bohusläns alla klippor som formar landskapet kring kusten är så fint, jag fick planer på att i framtiden kanske flytta dit. Jag kan inte riktigt släppa bilderna jag har i huvudet av hur fint det var, vilken lyx bohuslänningarna har (och då ska jag försöka förtränga att det var just bohuslänningar som snodde vår maskot Uran-Urban)!
Jag måste också berätta om något jag fick vara med om på tåget från Stockholm till Östersund: Ett borgarsvin hade suttit sig på min plats, och när jag gick fram till honom och förklarade att det var min plats, så blev han sur och sa: "Men jag har årskort på SJ, jag får sitta vartfaan jag vill". Men jag hade en bokad plats, så han fick flytta sig, och då sa han upprört: "Ah, lycka till i valet då" (man kan säga att han inte var socialdemokrat). Det exemplet kommer jag att använda mig av när jag smutskastar borgarsvin!
Läxhjälp
Igår kväll var jag starkt motiverad av att plugga körkort inför uppskrivningen på måndag. Dessutom hade jag fått i uppgift att samla ihop bilder som jag skulle ta med mig till skolan för att välja ut några till en utställning som vi kommer att ha på lördag. Jag hade planerat att jag skulle göra dessa grejer direkt efter att jag kommit hem från skolan!
Men så ringer en kompis till mig och frågade om jag kunde hjälpa honom med hans samhällskunskapsläxa. Jag visste att han inte var någon hejare på det ämnet, och ingen i hans återstående umgängeskrets kunde sådant heller. Han sa att han hade gett upp tusen gånger och att han inte skulle kunna lämna in den om inte jag hjälpte honom.
Jag förstod att han ringde mig för att han liteade på att jag kunde hjälpa honom, det kändes också lite skamligt när jag tänkte tanken att jag inte skulle ha hjälpt honom, och han skulle inte lämna in sin läxa. Solidarisk som jag var lät jag honom komma hem till mig så att jag kunde hjälpa honom med hans läxa. Jag ville inte göra det allt för komplicerat för honom så jag försökte lyssna på honom och få honom att förstå vad frågorna innebar.
Efteråt när vi var klara tackade han så mycket för hjälpen och jag kunde känna mig nöjd över att han gjorde det han skulle få gjort, med min hjälp. Men jag grubblade fortfarande över de planer som jag redan hade planerat. Så jag gjorde klart bilderna på min laptop medan jag låg i sängen, och läste några sidor i körkortsboken. Jag kände att jag hann med det jag skulle, samtidigt som jag hjälpte en kompis. Dagen kunde inte ha blivit mycket bättre än så, eftersom jag visste att jag gjorde en insats för samhället. Det kanske inte är så svårt att vara en samhällshjälte, kanske inte i stor skala som Olof Palme, men att man hjälper de medborgare i ens närhet med de problem de har gör att man känner sig nöjd med sininsats.
Ett tips till läsarna: Om du kan hjälpa till med läxor, gör det! Om du vill vara en samhällshjälte så är det inte så svårt!
Du ska måla din egen färg
Du ska måla din egen färg, och på din himmel ska det skrivas att du kan. Vem vet, det kanske är just du som bär på sanningen som de andra inte har velat lyssna på. Din sanning verkar inte stämma överens med den sanning som luktar matos i dina näsborrar, den som du måste ställa dig i ledet för.
Vi är inga egoistiska individer bara för att vi väljer att ställa oss i vårat eget led, vi sitter ändå i samma båt. Det är lite som att tävla i simning: det skulle inte fungera om alla simmade i samma bana, för att det ska fungera måste man simma i varsin bana, vi simmar ändå åt samma håll!
Men ändå finns det de som vill att vi ska simma i samma simbana för att det känns tryggast och man kan hålla koll på varandra. De inser inte att det skulle bli väldigt trångt om alla ska samsas om hur alla ska få plats. De som trotsar att simma där blir utstötta och retade. Men jag har mera plats hos mig och kan ta mina egna simtag utan att jag stöter i någon annan!
Vi fyller alla en funktion i alla möjliga grupper vi deltar i, i alla uppgifter i utsätter oss för och i vårt eget tänkande. Vi är med och formar världen som den ser ut idag, tack vare att vi är individer och vill utveckla oss själva. Världen utvecklas i takt med oss, inte tvärtom som många kanske kan tänka. Den är allas världar sammankopplade, vi lever i våra egna världar liksom. Därför är det viktigt att man trivs med sig själv utan att andra ska bestämma åt en.
Det är rätt konstigt när man tänker på det, att åtta (eller kanske fler) världar simmar samtidigt i en bassäng när de tävlar. Och flera tusen världar tittar på live medan de simmar, och ännu fler tusen världar tittar på de från tv:n.
I min värld kan jag måla med vilka färger jag vill, ingen ska väl fan bry sig hur jag inreder den. Men jag är öppen för förslag och låter andra komma in i min värld och ändra inredningen, men bara om jag får vara med och godkänna den, också ska det kännas rätt. Så länge det känns rätt är jag nöjd, bara jag inte låter min lycka gå ut över någon annans.
Second hand, vintage (what ever)!
En gång när jag gick till Frälsningsarmén i Östersund vart jag vänligen bemött av personalen medan jag strosade omkring bland prydnadssakerna för att bekanta mig med roliga och intressanta "kanske-retro"-prylar, för att senare ta mig till kläderna. Jag fick proppa ner hur mycket kläder jag ville i en jättestor plastkasse för bara 50kr: en svartvit-randig mössa, en blå officersliknande kavaj och tillhörande byxor, en grå kavaj och en svart stickad tröja. Tyvärr var det mer än två månader sen jag var dit sist, ska nog gå på onsdag för att kolla om de har fått in några nya kläder.
Många tror att man är "student" för att man kostar på sig billiga kläder för att man har en begränsad ekonomi. Egentligen har ju alla en begränsad ekonomi, oavsett hur mycket pengar man har kan man slösa bort de hur snabbt som helst (oavsett vilka sorts kläder man köper). Men jag håller mig till klassen "student" eftersom jag inte har något jobb för tillfället, samtidigt som jag vill handla kläder och känna mig snygg och cool. Men jag gör det också för att spara på naturens resurser, eftersom man på en konsumentmaktsnivå sparar på jordens resurser lite bättre eftersom man inte handlar ur en affär som köper kläder av företag, där de måste rapportera in när de vill ha mer kläder. I en second hand-affär väntar de bara på att kläderna ska komma in!
Jag tycker att second hand är "Guds gåva till modevärlden", inte bara för att det är miljövänligt och "politiskt korrekt", men också för att man oftast kan gå på stan i "redan-använda" utan att någon annan bär något liknande eller mainstream. Man kan skapa sin egen stil och få känna sig lite egen och annorlunda. Speciellt roligt är det när man får bra respons från folk på stan, vänner och bekanta. Ett tips: även killar!
Hur kunde det bli så fel?
Hemlösa: Folk tittar på de som om de vore en börda för samhället. Man vill inte vistas med de för att man skäms för att folk ska identifiera en med någon som plockar pant från en soptunna, och som har smutsiga kläder
De rika: De kan inte tänka sig in i hur det skulle vara om de själva var hemlösa, eftersom det ligger så långt ifrån deras verklighet. Men även om de visste det så skulle de säkert bara nonchalera tankeställaren och leva vidare med sitt överflödiga kapital.
Jag blev vegeterian för inte så länge sedan, just på grund av att jag vill ta avstånd från köttindustrins massiva energiförbrukande kapacitet, och för att det i en del köttprodukter tillsätts vatten för att produkten ska väga mer så att producenten ska tjäna mer. Jag tänker också mycket på miljön när jag pantar flaskor och burkar. Ett tag var jag så fanatisk att jag ville plocka på mig varenda burk eller flaska jag såg för att tjäna en extra slant, men sen insåg jag att folk skulle titta konstigt på mig om jag gjorde så, så jag slutade. Men när jag slutade så tänkte jag på alla de hemlösa som gör det här varje dag, även om folk tittar konstigt på de. De är inte rädda för det de gör, det är ju vad de måste göra liksom, och de är miljösmarta som plockar pant från gatorna och sopkorgarna (där de egentligen inte ska vara). De tar till vara på saker som vanligt folk har placerat fel, och det uppskattar jag hos de.
Men jag tycker inte att de ska behöva göra det, de vil ju egentligen inte göra det. Tänk vad lyckliga de skulle bli om de fick leva ett vanligt liv med mat, dusch, kläder, jobb mm. Men det är nästan ingen som tänker på det, det finns nästan ingen som vågar ens tänka tanken att de också har möjligheter här i livet, de förtjänar det. Men hur kunde det bli så fel?
Varför fick inte Örgryte engagera sig i mänskliga rättigheter?
Flera har säkert hört eller läst om att ett par Örgryte-supportrar under en Allsvenska-match mot Hammarby, visade upp en banderoll där det stod: "Free Dawit Isaak, Imprisoned In Eritrea Since 2001. Efter den händelsen bötfäldes Örgryte på 10000kr. Men eftersom debatten var så utbredd, valde förbundsstyrelsen att ändra sig och istället frige Örgryte. Det var för övrigt Dawits bror Esayas som stod på lektaren den dagen, som gjorde en insats för att få folk att öpnna upp ögonen för att pressfriheten är bland de viktigaste mänsklga rättigheter som finns.
Örgryte har hängt upp samma banderoll på flera av sina matcher, men det var innan de kom in i allsvenskan. Då tycker jag att det kan verka lite konstigt, varför förbundsstyrelsen blir så rädda att Örgryte hänger upp den, bara för att det är många personer som kan få syn på den. De vill väll såklart inte att politik ska blandas ihop med fotboll, eller sport över huvud taget. Men varför vill fotbollsstyrelsen att man leva i en fantasivärld, och strunta i vad som händer utanför? Varför vill de stänga sig utanför det faktum att pressfriheten inte är så fri i alla länder?
Fotbollsmatcher är tillfällen då det brukar samlas jättemycket folk samtala med varandra mm. Jag tror att det skulle komma fler människor till en spn tillställning, än tex till ett seminarium om Dawit Isaak. Då är det ett perfekt tillfälle för att skapa en debatt och en opinion mot den eritreanska staten och alla "anti-pressfrihets"-sympatisörer. Om man inte får säga vad man tycker om kränkning av mänskliga rättigheter på en fotbollsmatch, tycker jag nästan att vi har varit med ännu en sådan kränkning, i Sverige! Förbundsstyrelsen ska inte tro att de har makt och tro att det går att undgå politik innanför fotbollsarenorna, politik har ju fyfan med allt att göra: den är med i hur ett land styrs, den får folk att bli engagerade och stå för vad de tror på mm. Men det ville förbundsstryelsen stänga in i deras kroppar, och låta budskapet gå åt något annat håll, dit man kanske inte hade nått ut till lika många.
Jag tycker att vi borde värna om de mänskliga rättigheterna i Sverige, och även engagera oss i hur man stoppar kränkningar utomlands. Ingen, och då menar jag ingen, ska få stoppa någon för att han/hon är engagerad och vill få igenom en förändring i världen (så länge man inte kränker någon eller några. Det här är allas land, ingen ska bli stoppad och kränkt!
Varför jag inte blev kapitalist
Jag kommer ihåg när jag var liten och var på semester i Uruguay tillsammans med min familj. Vi bodde i vår sommarstuga nära stranden, som min mamma och min moster äger gemensamt. Min äldsta syrra hade bjudit en killkompis att komma över och hänga lite. De hängde inomhus, medan jag låg på en solstol under ett tak utanför vardagsrummet. Jag hade tagit ut mina pengar ur fickan eftersom de klumpade ihop sig i fick, vilket gjorde det obekvämt.
När jag hade solat klart glömde jag pengarna där jag hade lagt de, och de låg även kvar där när min syster och hennes killkompis kom till solstolsplatsen. Min syster skrek ut i full fallsett på mig att komma fram till henne och prata alvar. Hon sa att mitt betéende med att glömma pengar var oansvarigt och dåligt för min del, eftersom jag lätt kan förlora pengar om jag skulle fortsätta på det sättet. Sen sa hon att det var oschyst av mig att visa upp så mycket pengar på marken, eftersom hennes killkompis tjänar lika mycket på två månader. Han var alltså tvungen att arbeta hårt för två månadslöner, lika mycket som jag bara fick ur mammas och pappas plånböcker.
Jag förstod mig inte på problematiken då, utan sa att jag inte kunde veta att han tjäna väldigt lite i månaden, eller att jag inte visste att de skulle komma just dit där pengarna låg.
Men jag tänkte på den händelsen väldigt mycket efteråt och kom fram till att världen inte är rättvis, bl.a. med tanke på de stora klyftor som existerar runtom i världen, att det finns arbetare som blir uttnytjade till långa arbetsdagar för låga löner och att väldigt få rika eller välmående personer ger pengar till välgörenhet (de vill inte vara medveten om en verklighet som inte stämmer överens med deras egen).
Jag ser inte vinstsyften framför människoliv, och jag tycker att vi borde ha et mera jämlikt samhälle, där ett delmål kunde vara att sänka aktieutdelningarna, istället för att avskeda eller sänka arbetarnas löner (med tanke på arbetskrisen). När jag tittar tillbaka till den lilla pojken som inte visste så mycket, så har jag honom att tacka för det misstag han gjorde som blev orsaken till, varför jag inte blev kapitalist.
Det finns hopp i alla väder!
Det kanske låter lite konstigt, men om man tänker efter så är vi egentligen ganska ometvetna om att vi faktiskt har möjlighet till att förbättra vår situation från det bättre till sämre, utan att behöva ta så stora omvägar. Vi borde bli bättre att vara mer medvetna om vilka fantastiska möjligheter vi har från ta oss ut från svåra situationer, tex vänner eller samhälleliga hjälpmedel. Men om ens livssituation är så pass svår att man inte ser några ljuspunkter, så man ändå försöka se framåt i tiden, att det faktiskt kan bli bättre och att framtiden kräver att får det bättre så att man inte ser tillbaka på sitt liv som bortkastad eller meningslös.
Jag själv har gått igenom en depression som berodde på att jag dels tittade tillbaks i tiden på hur mitt liv i helhet såg ut, och bara såg allt det dåliga som hade hänt, och sammanfattade det hela som att mitt liv inte var värt att leva. Jag vågade inte se allt det roliga och bra som hade hänt, eftersom jag hade en väldigt låg självkänsla och självförtroende.
När jag väl fick hjälp av en psykolog så förstod jag att jag kommer alltid att påverkas av "tillbakatiden", men att jag ändå måste se frammåt i tiden och se till att ta tillvara på nuet så att min framtid inte påverkas negativt. I sådana situationer måste man försöka se ljuspunkterna, hur små eller stora de än är, och ta till vara på de. För det mesta finns det hopp i alla väder, det gäller bara att ha en stark vilja, då kan man komma hur långt som helst!
Å nej, lyssnar du på dansband?
Jag minns det tydligt från när jag var liten, när man var en av alla de som mobbade folk som tyckte om dansbandsmusik, eller de vars föräldrar som lyssnade på det. Själv hade jag väl egentligen ingen personlig åsikt om saken, jag använde mig av samma argument som de andra och sa att dansband var bara till för dansnördar och äldre personer. Det är lätt att säga nu (när man har blivit äldre) att det kanske inte var så lätt att kunna ta egna beslutdå, eftersom man ännu inte hade lärt sig om hur saker och ting fungerade, men än idag säger folk fortfarande (framförallt ungdomar) att dansbandsmsuik bara är till för dansnördar och äldre personer.
Men jag tror att det finns en undertext i varje sådant argument som har fallit från originalet. men som ändå märks av, att om jag accepterar dig för att du gillar dansbandsmusik, så blir jag ratad av mitt kompisgäng. Ingen vill ju bli ensam, så varför ta riskerna? Här ser man tydligt att om man inte öppnar upp för oliktänkande och inte släpper in folk som kanske rör om i grytan, så bildar vi murar mellan olika grupper av människor, bara för att man är rädd för dörändringar. Samtidigt är det också skrämmande att man alltid har varit tvungen att välja på om det finns en majoritet eller inte, det är klart man väljer majoriteten, ju coolare kompisar och färre anklagelser mot en desto bättre.
Det kanske låter som om jag är en dansbandsnörd och försöker försvara "the namne of dansband", men det är jag inte. Jag har precis kommit in i musiken och börjat gilla den, men det är först nu som jag har börjat inse vad jag gjorde för fel under min ungdom jag retade sånna som mig, och att det håller på fortfarande. Jag tycker det känns lite skrämmande när jag såg att det fanns en grupp på facebook som heter: Vi som vågar gilla Dansband, det bevisar att majoriteten av de som inte gillar dansbandsmusik ratar entusiasterna. Men jag kände mig ändå tvungen att göra en insats för minioritetens åttaganden av anklagelser.
Jag känner mig jätteglad över att ett ungt dansband (Per Gunnarz) från Jämtland ska delta i Dansbandskampen på lördag, inte bara för att de är från Jämtland, men också för att de är unga, och förhoppningsvis kommer höja dansbandsstatusen till en ny nivå. De har bevisat att som ung är det inte fel att gilla och spela dansbandsmusik, man kan faktiskt ha väldigt kul ihop!
En kompis till mig hade aldrig lyssnat på dansbandsmusik innan han hörde Per Gunnarz spela på Musik Direkt, han tyckte att de hade bra utstrålning, bra energi, tight spel och de såg ut att ha roligt. Han gillade de väldigt mycket, och jag var glad för hans skull, ha hade precis brutit en mur mellan osäkerhet och tvivelaktighet.
Samtidigt som det behövs nytt och ungt blod inom dansbandsgenren för att få ungdomars fördomar att sina, så behövs det också att folk tar till vara på att även om vi tycker olika, så är vi beroende av varandra. Tänk om alla skulle tycka likadant, gud vad robotaktiga vi skulle bli då.
Till sist; Lycka till Per Gunnarz på lördag!
Fritidsgård, var är du?
Sann historia
Jag och en kompis skulle ta en promenad på Frösön en sen fredagskväll när vi plötsligt, bara kanske hundra meter från där jag bor, (som jag aldrig har sett förut) får syn på två killar som sitter mitt på parkeringen till ICA Nära och kaster sten mot staketet som ligger en bit framför de. De snackar även högt med någon de känner som sitter i sitt rum på ovanvåningen av ett hus. När de pratar klart slår de med pinnar mot asfalten av ren uttråkighet och i desperation över det lilla utbudet som finns Frösön. Vad ska de hitta på?
---
Jag tyckte verkligen synd om grabbarna, jag tyckte det var så synd att de skullle bli tvugna att drälla omkring på gatorna sådär bara för att Östersunds kommun har dragit ner på fritidsgårdarna i och med finanskrisen. bl.a. så beror det på att i och med att fler bli arbetslösa så tjänar kommunen in mindre i form av skatter. Då tänker de att om att de ska dra ner på bl.a. fritidsgårdarna, för att nedskärningen blir mer lönsam än när själva fritidsgården är i bedrift.
Jag kan inte så mycket om ekonomi, men jag tycker att det ät fördjävligt att man behandlar ungdomar på det här sättet. I en liten kommun som Östersund är det viktigt att ungdomarna har något att göra på kvällarna, alla kanske inte vill gå på kvällsöppna fik (som föresten oftast är öpnna på helgkvällar). Man berövas på de möjligheter som finns för att kunna möta andra, och kunna göra något kretivt och kul. Fritidsgårdar brukar även kunna ta tillfället i akt ibland att engagera ungdomar att påverka vad som ska hända med fritidsgården, men även områden som sexualkunskap mm. De möjligheterna försvinner!
Jag minns när jag var yngre och gick på fritidsgården Östman på Frösön på kvällarna. Jag har många roliga minnen från när fritidsgården stod där, men nu har kommunen byggt ett dagis över de lokalerna. Jag tycker inte alls att det var dåligt och bygga ett dagis, men problemet är att fritidsgården dels fick svårt att hitta lokaler, och så så klart nedskärningar p.g.a finanskrisen.
Ungdomarna är vår framtid, vill vi verkligen att de ska få växa upp och komm ihåg när de blir äldre, att deras ungdom var bara skit och att det fanns något att göra på kvällarna? Många ungdomar går även runt med sina bekymmer och känner att det inte finns någon som de kan prata med (inte ens med sina föräldrar). Ska de även titta tillbaks på sin ungdom där samhället har struntat i de och lämnat de åt sidan?
Jag hoppas bara till slut: att ungdomar inte ska behöva känna att de är ett slags "samhällets bihang", att samhällets oengagemang inte ska göra att de till slut söker sig till droger eller liknande, att ungdomar ska se tillbaka på att de hade en rolig och lärorik barndom, och att jag ska sluta behöva oroa mig för ungdomarna och sluta klaga på kommunen.
Första spelningen på skolan, jippie (kanske)!
Jag hade in första spelning på skolan fik igår, jag spelade gitarr och sjöng själv på scenen vilken kan verka duktigt och vågat. Jag spelade "59th street bridge song"-Simon och Graffe, "Kom änglar"-Lars Winnerbäck, "Ett sällsynt exemplar-LW och "Hjärter Dams sista sång"-LW. Jag hade sett tidigare när de som läser musiklinjerna på skolan spelat på skolan olika arenor för musikframträdanden, och till slut växte en stark lust och avundsjuka inom mig som till slut resulterade i att jag anmälde mig till att få spela vid nästa musikkafé.
Folk kom från höger och vänster och frågade mig om vad jag skulle spela och om hur jag hade tänkt lägga upp det hela. Men jag svarade bara: "Det blir en suprise". Inte för att jag ville vara otrevlig, men jag vill inte att folk ska veta vad som komma skall, och vara medvetna om i förväg vad kommer att spela mm. Jag tycker att det ska vara en överaskning, det är då som "aha-upplevelsen" bli som klarast. Fast de i in korridor på mitt internat fick ändå reda på låtarna eftersom jag mestadels övade i mitt rum. Folk sade (från mitt internat) att jag spelade bra, och efter att jag hade spelat igår kom också folk från höger och vänster och berömde mig för vad jag hade gjort.
Jag är en såndär person som inte klarar av att ta emot så mycket beröm, till slut vill jag bara vara enssamvarg och reflektera med mig själv vad jag har gett mig in på. Det är klart att jag inte vill höra en massa personer som kritiserar mitt framträdande och säger hur dålig jag var, men jag har svårt att själv förstå det de säger till mig, att jag spelade jättebra, att jag var suverän, att jag var mig själv mm. Jag tror det kan bero på mitt dåliga självförtroende, att jag inte riktigt kan säga till mig själv: "Jag är bra". Det skulle kunna vara ett "jantelags-omen" som spökar i min hjärna, jag kanske ska komma på en trollformel som gör att det försvinner, och den lyder: Spela, spela och spela. Det är då jag kan vara mig själv, jag älskar musik så mycket att jag vill vara en del av den, att förmedla en känsla eller ett budskap till de jag spelar för att jag är jag, kritisera mig inte för det.
Men det kändes fel på något sätt av mig att spela själv, jag är tydligen lite av en ensamvarg som helst vill framföra mina låtar och spelsätt för att det känns säkrast. Dessutom har jag ingen jag kan reflektera med om vad jag gör för fel eller får förslag från någon annan om hur det ska låta, jag sitter ensam där på scenen och har ingen direkt trygghet till någon annan än mig själv. Men jag provsmakade bara nog på hur upplevelsen är att spela på en scen där i pricip alla från skolan tittar på mig. Nästa gång ska jag ta kontakt med deras musiklärare eller eleverna själva och se om vi kan koka ihop något.
Mina egna reflektioner fick mig att stanna upp i vakenhet när jag försökte sova igår kväll, jag somnade vid 2 och kände mig oförmögen att hänga med på lektionerna på morgonen. Till slut blev det för mycket, jag gick och lade mig i en timme eller två, och missade större delen av swahili-lektionen. Det är mýcket svårt kring det språket som man måste hålla koll på, och det kändes som att jag hade skapat ett nytt omen: "Swahili-omen". Detta omen fick mig att inte åka på Matte C-lektionen på Frösön, utan jag gick istället på körlektionen. Efter det märkte jag ännu en gång att musik är min grej. Men då hade jag skapat ett till omen: "Matte-C-omen". Jag hatar egentligen matte C, men känner mig ändå tvungen för framtida studier, allmänbildning och för att jag inte ska bli allt för fast på skolan.
Som ni kanske märkt bär jag på massor av omen, "jag får liksom ingen ordning på mitt liv". Men vi får se om jag lyckas ordna upp allt så att mina omen försvinner. Även om musiken skapade "Matte-C-omenet", känner jag ändå inte att jag på något sätt har något förakt till det, jag kan alltid luta mig tillbaks till den, det är där jag känner mig trygg och hör hemma!
Älskade, hatade media
Jag har flera exempel från mig när jag inte har sett på olika synvinklar och har varit nära på att göra bort mig totalt: Vi satt ett gäng på ett SSU-möte och skulle köra en rundvända där alla skulle berätta om vad de var arga på just då. Och eftersom jag håller på att läsa mycket om Afrika, så tog jag upp det här problemet med tjuvjägare som jagar utdöda djur för egen vinning. Jag sa att de var respektlösa djävlar som inte tänkte på någon annan en sig själva, men hade totalt glömt bort att det finns en anledning till varför de gör så: De lever under jättefattiga förhållanden och vet att bl.a. elfenben är värt jättemycket och det kan de tjäna pengar på. Det är inte så konstigt egentligen det de gör när man tänker närmare på det, "jag hade nog själv gjort det om jag vore i samma situation"- sa en av mötets deltagare.
Det är viktigt att innan man tar ett ställningstagande, kunna se det från olika synvinklar, och känna efter vilket som passar en själv. Även om man är säker vid sin ståndpunkt ända från början, så är det också viktigt att förstå de som ser saker och ting från en annan synvinkel. Man behöver inte "älska sin fiende", men man får komma ihåg att aldrig en "vi och de"-connection.
En del av de artiklar eller uttal som framförs i media är ren jävla bullshit, ibland så att det till och med stänker om det. Men jag tror att de journalister som uttalar sig i sina repotage, livnär sig på den här kulturen som tyvärr vi fiskar upp ibland och serverar på ett silverfat vid middagsbordet och käkar upp, att vi inte är tillräkligt källkritiska och/eller vågar lita på oss själva och vår egen instinkt. Vi har på något sätt behålla deras beroende av vår avhållssamhet och att vi inte riktigt vågar säga emot den information som utges. Fat det är ändå ganska förståeligt, de vet väl mer än vi, hur ska vi kunna säga emot? Det är som John Mayer sjunger i en av sina låtar: "When They Own the Information They Can Bend it all They Want".
Bilden har (till skillnad från de andra bilderna i de andra inläggen) ingenting att göra med ämnet!
Uruguay
Jag har hört många som saknar att ha en annan tillhörighet än att vara svensk. Jag tror däremot att det inte finns något negativt med att vara svensk, men att tillhöra två eller flera kulturer fåren att se saker från två olika perspektiv. Jag t.e.x har en mamma som är född och uppvuxen i Uruguay, men hennes föräldrar var äkta italienare, så jag är halvitalienare och halvsvensk. Men jag känner ingen direkt tillhörighet med Italien (inte bara för att Silvio Berlusconi är världens dummaste idiot) därföratt det är i Uruguay som jag har varit mest i, sen jag var 2 månader gammal.
Jag märker från den delen av världen att man han andra sedvanor, man har ett starkare band till fotboll, man äter på andra tider av dygnet och man är inte lika reserverad där som här i Sverige. Varje gång jag besöker landet så vet jag vad som väntar mig: värme, en massa folk som dricker mate (en slags örtte), släktingar och väner och de charmiga, dammiga förorterna till huvudstaden Montevideo med sina lite spruckna hus och fruktstånd mm.
Det jag har burit med mig från alla gånger jag har varit i Uruguay har format mig till den jag är idag, och jag ärstolt över det. Jag sätta mig emot de orättvisor som råder i Uruguay eller andra delar av Latinamerika på ett annat sätt, eftersom en del av mig kommerdärifrån. Jag har även insikt i andra förut kolonialiserade u-länder i världen, eftersom de harvarit med om ungefär samma tragiska händelser som Uruguay när de blev kolonialiserade. En annan kultur tillför inte bara något från det andra landet, det tillföräven insikt i hurandra kulturer har det.
Jag la stor märke till mig själv igår när jag kollde på Sverige mot Albanien i fotboll, det var en vm-kvalmatch som egentligen varonödig eftersom Portugal besegrade Malta, vilket gjorde att Sverige inte kunda kvala vidare. Då kände jag att jag ändå hade tur som hade ett annat landslag att heja på: Uruguay. Jag har tur på ett sätt att när det går dåligt för det ena laget, kan jag heja på det andra sen. Jag hejar inte på Uruguay för att de är bra, jag hejar på de för att jag har något uruguayanskt i mig. Tyvärr så färlorade Uruguay hemma mot Argentina, men hoppet lever kvar med två play off-matcher mot Costa Rica 14:e och 18:e november. Jag håller hoppet uppe, och det det känns bra att jag en eld som brinner inom mig i stunder när det inte går bra för Sverige. Då kan jag skryta med folk jag känner om att jag inte är sur eller deppig (visst jag tyckte det var skitjävlaasdåligt att Sverige inte kunde ta sig till VM), jag har ett annat lag att heja på!
Mera planekonomi!
Vore det inte bättre om staten kunde ha bestämmt att just de varorna skulle ha ett högre pris eftersom det gynnar de cigarrökande kontorssnubbarna som sitter och ger låga löner och långa arbetsdagar till folk som knappt orkar med efter ett tag. Man ska istället gynna de som brinner för att arbetarna ska ha det bra, att så många varor som möjligt ska vara ekologiska, över huvud taget att det finns ett gått syfte bakom det hela. Visst, det är kanske dyrare att producera "schysta och miljövänliga" varor, men om vi hade haft en stat (eller stater) som kunde bestämma priserna åt oss, så skulle priserna bestämmas beroende på vad som är bäst för folket och vad som är bäst för vårat samvete.
Jag kan känna mig stolt över mig själv att jag har handlat hos Olle som har ställt ut sina "rättvis handel-varor" på skolan. Han brinner verkligen för att vi ska få en rättvisare värld, och sådant kan jag bara inte undvika att beundra, även om det kostar lite mer än vanligt. För honom handlar det inte bara om att tjäna pengar, utan också om en solidarisk tanke till de människor som lever på en annan del av Tellus, och som inte riktigt har det lika bra som vi i Sverige har det (älskar verkligen ordet "Solidaritet"). Till skillnad från honom (och många andra tack och lov) finns det äckelsvin som bara tänker på vinstintressen och som inte tänker en tanke på global rättvisa eller rättvisare fördelningar i samhället. Sån vill jag definitivt inte bli, och jag tänker fortsätta handla mer rättvist som en protest mot alla äckelsvin i hela Tellus, men också för att vi borde skaffa planekonomi, då kan vi fortsätta att handla rättvisa, fast mycket billigare!
