DAPM

Sann historia
Jag och en kompis skulle ta en promenad på Frösön en sen fredagskväll när vi plötsligt, bara kanske hundra meter från där jag bor, (som jag aldrig har sett förut) får syn på två killar som sitter mitt på parkeringen till ICA Nära och kaster sten mot staketet som ligger en bit framför de. De snackar även högt med någon de känner som sitter i sitt rum på ovanvåningen av ett hus. När de pratar klart slår de med pinnar mot asfalten av ren uttråkighet och i desperation över det lilla utbudet som finns Frösön. Vad ska de hitta på? 
  
---

Jag tyckte verkligen synd om grabbarna, jag tyckte det var så synd att de skullle bli tvugna att drälla omkring på gatorna sådär bara för att Östersunds kommun har dragit ner på fritidsgårdarna i och med finanskrisen. bl.a. så beror det på att i och med att fler bli arbetslösa så tjänar kommunen in mindre i form av skatter. Då tänker de att om att de ska dra ner på bl.a. fritidsgårdarna, för att nedskärningen blir mer lönsam än när själva fritidsgården är i bedrift.
   Jag kan inte så mycket om ekonomi, men jag tycker att det ät fördjävligt att man behandlar ungdomar på det här sättet. I en liten kommun som Östersund är det viktigt att ungdomarna har något att göra på kvällarna, alla kanske inte vill gå på kvällsöppna fik (som föresten oftast är öpnna på helgkvällar). Man berövas på de möjligheter som finns för att kunna möta andra, och kunna göra något kretivt och kul. Fritidsgårdar brukar även kunna ta tillfället i akt ibland att engagera ungdomar att påverka vad som ska hända med fritidsgården, men även områden som sexualkunskap mm. De möjligheterna försvinner!
   Jag minns när jag var yngre och gick på fritidsgården Östman på Frösön på kvällarna. Jag har många roliga minnen från när fritidsgården stod där, men nu har kommunen byggt ett dagis över de lokalerna. Jag tycker inte alls att det var dåligt och bygga ett dagis, men problemet är att fritidsgården dels fick svårt att hitta lokaler, och så så klart nedskärningar p.g.a finanskrisen.
   Ungdomarna är vår framtid, vill vi verkligen att de ska få växa upp och komm ihåg när de blir äldre, att deras ungdom var bara skit och att det fanns något att göra på kvällarna? Många ungdomar går även runt med sina bekymmer och känner att det inte finns någon som de kan prata med (inte ens med sina föräldrar). Ska de även titta tillbaks på sin ungdom där samhället har struntat i de och lämnat de åt sidan?
   Jag hoppas bara till slut: att ungdomar inte ska behöva känna att de är ett slags "samhällets bihang", att samhällets oengagemang inte ska göra att de till slut söker sig till droger eller liknande, att ungdomar ska se tillbaka på att de hade en rolig och lärorik barndom, och att jag ska sluta behöva oroa mig för ungdomarna och sluta klaga på kommunen.