Läxhjälp
Igår kväll var jag starkt motiverad av att plugga körkort inför uppskrivningen på måndag. Dessutom hade jag fått i uppgift att samla ihop bilder som jag skulle ta med mig till skolan för att välja ut några till en utställning som vi kommer att ha på lördag. Jag hade planerat att jag skulle göra dessa grejer direkt efter att jag kommit hem från skolan!
Men så ringer en kompis till mig och frågade om jag kunde hjälpa honom med hans samhällskunskapsläxa. Jag visste att han inte var någon hejare på det ämnet, och ingen i hans återstående umgängeskrets kunde sådant heller. Han sa att han hade gett upp tusen gånger och att han inte skulle kunna lämna in den om inte jag hjälpte honom.
Jag förstod att han ringde mig för att han liteade på att jag kunde hjälpa honom, det kändes också lite skamligt när jag tänkte tanken att jag inte skulle ha hjälpt honom, och han skulle inte lämna in sin läxa. Solidarisk som jag var lät jag honom komma hem till mig så att jag kunde hjälpa honom med hans läxa. Jag ville inte göra det allt för komplicerat för honom så jag försökte lyssna på honom och få honom att förstå vad frågorna innebar.
Efteråt när vi var klara tackade han så mycket för hjälpen och jag kunde känna mig nöjd över att han gjorde det han skulle få gjort, med min hjälp. Men jag grubblade fortfarande över de planer som jag redan hade planerat. Så jag gjorde klart bilderna på min laptop medan jag låg i sängen, och läste några sidor i körkortsboken. Jag kände att jag hann med det jag skulle, samtidigt som jag hjälpte en kompis. Dagen kunde inte ha blivit mycket bättre än så, eftersom jag visste att jag gjorde en insats för samhället. Det kanske inte är så svårt att vara en samhällshjälte, kanske inte i stor skala som Olof Palme, men att man hjälper de medborgare i ens närhet med de problem de har gör att man känner sig nöjd med sininsats.
Ett tips till läsarna: Om du kan hjälpa till med läxor, gör det! Om du vill vara en samhällshjälte så är det inte så svårt!
