DAPM

Jag minns det tydligt från när jag var liten, när man var en av alla de som mobbade folk som tyckte om dansbandsmusik, eller de vars föräldrar som lyssnade på det. Själv hade jag väl egentligen ingen personlig åsikt om saken, jag använde mig av samma argument som de andra och sa att dansband var bara till för dansnördar och äldre personer. Det är lätt att säga nu (när man har blivit äldre) att det kanske inte var så lätt att kunna ta egna beslutdå, eftersom man ännu inte hade lärt sig om hur saker och ting fungerade, men än idag säger folk fortfarande (framförallt ungdomar) att dansbandsmsuik bara är till för dansnördar och äldre personer.
   Men jag tror att det finns en undertext i varje sådant argument som har fallit från originalet. men som ändå märks av, att om jag accepterar dig för att du gillar dansbandsmusik, så blir jag ratad av mitt kompisgäng. Ingen vill ju bli ensam, så varför ta riskerna? Här ser man tydligt att om man inte öppnar upp för oliktänkande och inte släpper in folk som kanske rör om i grytan, så bildar vi murar mellan olika grupper av människor, bara för att man är rädd för dörändringar. Samtidigt är det också skrämmande att man alltid har varit tvungen att välja på om det finns en majoritet eller inte, det är klart man väljer majoriteten, ju coolare kompisar och färre anklagelser mot en desto bättre.

Det kanske låter som om jag är en dansbandsnörd och försöker försvara "the namne of dansband", men det är jag inte. Jag har precis kommit in i musiken och börjat gilla den, men det är först nu som jag har börjat inse vad jag gjorde för fel under min ungdom jag retade sånna som mig, och att det håller på fortfarande. Jag tycker det känns lite skrämmande när jag såg att det fanns en grupp på facebook som heter: Vi som vågar gilla Dansband, det bevisar att majoriteten av de som inte gillar dansbandsmusik ratar entusiasterna. Men jag kände mig ändå tvungen att göra en insats för minioritetens åttaganden av anklagelser. 
  
Jag känner mig jätteglad över att ett ungt dansband (Per Gunnarz) från Jämtland ska delta i Dansbandskampen på lördag, inte bara för att de är från Jämtland, men också för att de är unga, och förhoppningsvis kommer höja dansbandsstatusen till en ny nivå. De har bevisat att som ung är det inte fel att gilla och spela dansbandsmusik, man kan faktiskt ha väldigt kul ihop!
   En kompis till mig hade aldrig lyssnat på dansbandsmusik innan han hörde Per Gunnarz spela på Musik Direkt, han tyckte att de hade bra utstrålning, bra energi, tight spel och de såg ut att ha roligt. Han gillade de väldigt mycket, och jag var glad för hans skull, ha hade precis brutit en mur mellan osäkerhet och tvivelaktighet.
   Samtidigt som det behövs nytt och ungt blod inom dansbandsgenren för att få ungdomars fördomar att sina, så behövs det också att folk tar till vara på att även om vi tycker olika, så är vi beroende av varandra. Tänk om alla skulle tycka likadant, gud vad robotaktiga vi skulle bli då.

Till sist; Lycka till Per Gunnarz på lördag!

Sann historia
Jag och en kompis skulle ta en promenad på Frösön en sen fredagskväll när vi plötsligt, bara kanske hundra meter från där jag bor, (som jag aldrig har sett förut) får syn på två killar som sitter mitt på parkeringen till ICA Nära och kaster sten mot staketet som ligger en bit framför de. De snackar även högt med någon de känner som sitter i sitt rum på ovanvåningen av ett hus. När de pratar klart slår de med pinnar mot asfalten av ren uttråkighet och i desperation över det lilla utbudet som finns Frösön. Vad ska de hitta på? 
  
---

Jag tyckte verkligen synd om grabbarna, jag tyckte det var så synd att de skullle bli tvugna att drälla omkring på gatorna sådär bara för att Östersunds kommun har dragit ner på fritidsgårdarna i och med finanskrisen. bl.a. så beror det på att i och med att fler bli arbetslösa så tjänar kommunen in mindre i form av skatter. Då tänker de att om att de ska dra ner på bl.a. fritidsgårdarna, för att nedskärningen blir mer lönsam än när själva fritidsgården är i bedrift.
   Jag kan inte så mycket om ekonomi, men jag tycker att det ät fördjävligt att man behandlar ungdomar på det här sättet. I en liten kommun som Östersund är det viktigt att ungdomarna har något att göra på kvällarna, alla kanske inte vill gå på kvällsöppna fik (som föresten oftast är öpnna på helgkvällar). Man berövas på de möjligheter som finns för att kunna möta andra, och kunna göra något kretivt och kul. Fritidsgårdar brukar även kunna ta tillfället i akt ibland att engagera ungdomar att påverka vad som ska hända med fritidsgården, men även områden som sexualkunskap mm. De möjligheterna försvinner!
   Jag minns när jag var yngre och gick på fritidsgården Östman på Frösön på kvällarna. Jag har många roliga minnen från när fritidsgården stod där, men nu har kommunen byggt ett dagis över de lokalerna. Jag tycker inte alls att det var dåligt och bygga ett dagis, men problemet är att fritidsgården dels fick svårt att hitta lokaler, och så så klart nedskärningar p.g.a finanskrisen.
   Ungdomarna är vår framtid, vill vi verkligen att de ska få växa upp och komm ihåg när de blir äldre, att deras ungdom var bara skit och att det fanns något att göra på kvällarna? Många ungdomar går även runt med sina bekymmer och känner att det inte finns någon som de kan prata med (inte ens med sina föräldrar). Ska de även titta tillbaks på sin ungdom där samhället har struntat i de och lämnat de åt sidan?
   Jag hoppas bara till slut: att ungdomar inte ska behöva känna att de är ett slags "samhällets bihang", att samhällets oengagemang inte ska göra att de till slut söker sig till droger eller liknande, att ungdomar ska se tillbaka på att de hade en rolig och lärorik barndom, och att jag ska sluta behöva oroa mig för ungdomarna och sluta klaga på kommunen.

Jag hade in första spelning på skolan fik igår, jag spelade gitarr och sjöng själv på scenen vilken kan verka duktigt och vågat. Jag spelade "59th street bridge song"-Simon och Graffe, "Kom änglar"-Lars Winnerbäck, "Ett sällsynt exemplar-LW och "Hjärter Dams sista sång"-LW. Jag hade sett tidigare när de som läser musiklinjerna på skolan spelat på skolan olika arenor för musikframträdanden, och till slut växte en stark lust och avundsjuka inom mig som till slut resulterade i att jag anmälde mig till att få spela vid nästa musikkafé. 
   Folk kom från höger och vänster och frågade mig om vad jag skulle spela och om hur jag hade tänkt lägga upp det hela. Men jag svarade bara: "Det blir en suprise". Inte för att jag ville vara otrevlig, men jag vill inte att folk ska veta vad som komma skall, och vara medvetna om i förväg vad kommer att spela mm. Jag tycker att det ska vara en överaskning, det är då som "aha-upplevelsen" bli som klarast. Fast de i in korridor på mitt internat fick ändå reda på låtarna eftersom jag mestadels övade i mitt rum. Folk sade (från mitt internat) att jag spelade bra, och efter att jag hade spelat igår kom också folk från höger och vänster och berömde mig för vad jag hade gjort.
   Jag är en såndär person som inte klarar av att ta emot så mycket beröm, till slut vill jag bara vara enssamvarg och reflektera med mig själv vad jag har gett mig in på. Det är klart att jag inte vill höra en massa personer som kritiserar mitt framträdande och säger hur dålig jag var, men jag har svårt att själv förstå det de säger till mig, att jag spelade jättebra, att jag var suverän, att jag var mig själv mm. Jag tror det kan bero på mitt dåliga självförtroende, att jag inte riktigt kan säga till mig själv: "Jag är bra". Det skulle kunna vara ett "jantelags-omen" som spökar i min hjärna, jag kanske ska komma på en trollformel som gör att det försvinner, och den lyder: Spela, spela och spela. Det är då jag kan vara mig själv, jag älskar musik så mycket att jag vill vara en del av den, att förmedla en känsla eller ett budskap till de jag spelar för att jag är jag, kritisera mig inte för det. 
   Men det kändes fel på något sätt av mig att spela själv, jag är tydligen lite av en ensamvarg som helst vill framföra mina låtar och spelsätt för att det känns säkrast. Dessutom har jag ingen jag kan reflektera med om vad jag gör för fel eller får förslag från någon annan om hur det ska låta, jag sitter ensam där på scenen och har ingen direkt trygghet till någon annan än mig själv. Men jag provsmakade bara nog på hur upplevelsen är att spela på en scen där i pricip alla från skolan tittar på mig. Nästa gång ska jag ta kontakt med deras musiklärare eller eleverna själva och se om vi kan koka ihop något.  

Mina egna reflektioner fick mig att stanna upp i vakenhet när jag försökte sova igår kväll, jag somnade vid 2 och kände mig oförmögen att hänga med på lektionerna på morgonen. Till slut blev det för mycket, jag gick och lade mig i en timme eller två, och missade större delen av swahili-lektionen. Det är mýcket svårt kring det språket som man måste hålla koll på, och det kändes som att jag hade skapat ett nytt omen: "Swahili-omen". Detta omen fick mig att inte åka på Matte C-lektionen på Frösön, utan jag gick istället på körlektionen. Efter det märkte jag ännu en gång att musik är min grej. Men då hade jag skapat ett till omen: "Matte-C-omen". Jag hatar egentligen matte C, men känner mig ändå tvungen för framtida studier, allmänbildning och för att jag inte ska bli allt för fast på skolan.
   Som ni kanske märkt bär jag på massor av omen, "jag får liksom ingen ordning på mitt liv". Men vi får se om jag lyckas ordna upp allt så att mina omen försvinner. Även om musiken skapade "Matte-C-omenet", känner jag ändå inte att jag på något sätt har något förakt till det, jag kan alltid luta mig tillbaks till den, det är där jag känner mig trygg och hör hemma!

Jag har hört många som saknar att ha en annan tillhörighet än att vara svensk. Jag tror däremot att det inte finns något negativt med att vara svensk, men att tillhöra två eller flera kulturer fåren att se saker från två olika perspektiv. Jag t.e.x har en mamma som är född och uppvuxen i Uruguay, men hennes föräldrar var äkta italienare, så jag är halvitalienare och halvsvensk. Men jag känner ingen direkt tillhörighet med Italien (inte bara för att Silvio Berlusconi är världens dummaste idiot) därföratt det är i Uruguay som jag har varit mest i, sen jag var 2 månader gammal.
   Jag märker från den delen av världen att man han andra sedvanor, man har ett starkare band till fotboll, man äter på andra tider av dygnet och man är inte lika reserverad där som här i Sverige. Varje gång jag besöker landet så vet jag vad som väntar mig: värme, en massa folk som dricker mate (en slags örtte), släktingar och väner och de charmiga, dammiga förorterna till huvudstaden Montevideo med sina lite spruckna hus och fruktstånd mm.
   Det jag har burit med mig från alla gånger jag har varit i Uruguay har format mig till den jag är idag, och jag ärstolt över det. Jag sätta mig emot de orättvisor som råder i Uruguay eller andra delar av Latinamerika på ett annat sätt, eftersom en del av mig kommerdärifrån. Jag har även insikt i andra förut kolonialiserade u-länder i världen, eftersom de harvarit med om ungefär samma tragiska händelser som Uruguay när de blev kolonialiserade. En annan kultur tillför inte bara något från det andra landet, det tillföräven insikt i hurandra kulturer har det.
   Jag la stor märke till mig själv igår när jag kollde på Sverige mot Albanien i fotboll, det var en vm-kvalmatch som egentligen varonödig eftersom Portugal besegrade Malta, vilket gjorde att Sverige inte kunda kvala vidare. Då kände jag att jag ändå hade tur som hade ett annat landslag att heja på: Uruguay. Jag har tur på ett sätt att när det går dåligt för det ena laget, kan jag heja på det andra sen. Jag hejar inte på Uruguay för att de är bra, jag hejar på de för att jag har något uruguayanskt i mig. Tyvärr så färlorade Uruguay hemma mot Argentina, men hoppet lever kvar med två play off-matcher mot Costa Rica 14:e och 18:e november. Jag håller hoppet uppe, och det det känns bra att jag en eld som brinner inom mig i stunder när det inte går bra för Sverige. Då kan jag skryta med folk jag känner om att jag inte är sur eller deppig (visst jag tyckte det var skitjävlaasdåligt att Sverige inte kunde ta sig till VM), jag har ett annat lag att heja på!